Ungdumshälsan – 8 anledningar att hata ett band (recension & reflektion)

Posted bykbrecordzzNovember 25, 2020Posted in2000s, hip-hop, rap, sweden, ungdumshalsan,

Albumet “8 anledningar att hata ett band” av underground-hiphop-duon Ungdumshälsan (bestående av Organismen & Öris) innehåller våld och mord (“det är en hårfin gräns mellan oliktänkande och döda”), förvirrande liknelser (“du är jag när vi två ligger o myser“), mer våldsdrömmar (“lyssna nu, människor ska dö, djur ska dö…“), flerstaviga rim (“jag ska nita en nörd, och öppna hans bröst som en skitande röv“), rim på samma ord (“ville du säga nåt, jag står här din jävla fitta, Organism 12, jag skiter i vem du är din jävla fitta“) och framprovocerad hämn där man egentligen själv är den största boven (“jag kallar din pappa bög, men kallar du min mamma fula gris så tar jag fram hammaren och tvingar dig att pula is“), bland mycket annat. Här finns mycket att ta sig an!

Och det är faktiskt mer punk än hiphop. Den aggressiva energin tar mer plats än ljudkvaliteten. De bryter mot regler och rappar ytterst lite om rap och hiphop-kultur. Det är mer en drift av hiphop. Det låter olikt mycket från samma tid, dels för att de var tidiga med sin grej och dels för att blandningen av musik, texter och attityd är rätt så svårfunnen i Sverige. Ämnena är tidlösa och handlar generellt om livet, om än de värsta och mest tabubelagda aspekterna av det. Sensationellt och underhållande utan personliga åsikter och livserfarenheter. Det går snabbt men texterna är lättförståeliga om man lyssnar noga, man behöver inte vara ett inbitet hiphop-fan för att förstå, och i de fallen obskyr namedropping förekommer känns det som att själva grejen är att man inte ska förstå. Albumet är fyllt av absurditeter och är samtidigt extremt simpelt, jag har tappat räkningen på hur många gånger de sagt “hora” och “fitta” utan att tillföra något mer än dryghet/coolhet.

Tre år efter “8 anledningar att hata ett band” släppte T.R. albumet “Plattan”, där han fortfarande är otroligt politiskt inkorrekt men med en mer genuin framtoning. Där är han mindre likeable trots att sakerna han säger är aningen mer harmlösa och jordnära. I Ungdumshälsan säger han de vidrigaste sakerna men överdrifterna gör att man känner en distans till det. Ungdumshälsan är så insyltade i horrorcore-/våldsironi-branschen med ämnen som knark, död, kvinnohat och våld (rätt så orelaterade ämnen som förenas av att föräldrar upprörs av dem) att det enda sättet de kan göra en kärlekssång är ironiskt (“Hey Lover”). Därför är det kul att se hur Organismen tjugo år senare gör musik som mer liknar denna låt än resten av albumet, också han mer genuin och seriös, och samtidigt skamsen och ångerfull över sin gamla musik. Ungdumshälsan var nog inte skapat för att lyssnas på av alla och har därför ett legendariskt skimmer över sig. Det är coolt, tufft och hårt. Men på något sätt tycker jag nog ändå det är coolare att stå för sin musik än att gömma sig i underjorden och släppa sarkastiska kassetter.